17. Amatxiren baratze itzuli... tipirena.net J. - B. Orpustan.

Publié par Grammaire Basque, Pierre Lafitte

Amatxiren baratze itzuli horiek auhal-ondokoak zirenean, gauza batek bazuen haren sarr-arazteko ahala : gertatzen zen izababitxiak – ibilaldiko inguruak aldika berriz ekhartzen zuenean, mamutxa bat bezala, joko mahi gainean edariak ezarriak ziren saloin ttipiko argien aitzinera – oihu egiten zaukonean : « Bathilda ! haugi bada hire senarrarri koñakatik edatera debekatzera ! » Haren khitzikatzeko, alabaina (aitaren familiara izpiritu hain ezperdina ekharria zuen nun guziak irri solasez eta xixtaz ari baitzizazkon), aitaxiri edariak debekatuak izanez, izababitxiak xorta zenbait edan-arazten zauzkon. Amatxi gaixoa sartzen zen, senarra koñakarik edan etzezan suharki othoizten zuen ; hau khexatzen zen, hala ere bere hurrupa edanez, eta amatxi bazoan berriz, trixte, etsitua, baina irriño batekin, hain baitzen bihotzez xumea eta eztia nun bertzen alderako xamurtasuna eta bere buruaz eta oinazez zuen axola gutia haren soan irriño batera elgarretaratzen baitziren, huntan, gizaki ainitzen begitartean ikusten denaren kontra, irkaitzik ezpaitzuen bere bururuarendako baizik, eta gu guziendako halako musu bat maite-maite zituenak soaz minki pherekatu gabe ikus etzezazketen begiez. Izababitxiak jasan-arazten zaukon pairamen hori, amatxiren debaldeko othoitzen eta haren ahultasunaren ikustea, aitzinetik garhaitua, aitatxiri edari basoaren ekhentzera auherretanentseatuz, haien ikustera berantago jartzen den gauza batzu ziren, irriz hartzerano eta jazarlearen alderdikoa izaiterano aski alaiki eta deliberatuki jazartzerik eztela nor bere bururari sinets-arazteko ; hainbat zizaztan orduan hastiagarri nun izababitxia jo nahiko bainuen. Baina entzuten nueneko « Bathilda, haugi bada hire senarrari koñakatik edatera debekatzera ! », jadanik beldurkeriaz gizon, banagien orok badagiguna, handituz geroz, gure aitzinean bidegabeak eta oinazeak badirenean : enituen ikusi nahi ; banindoan hipaka artzera etxearen gain-gainera ikasteko salako ondoan, hegaztegi-pean, atso-lili usaina zuen barne ttipi batera, kampoan harresiko harrien artean jinik leiho erdi idekitik lore adar bat sartzen zuen basa-kazizak usainontzen zuena. Gauza bereziago eta arruntago bateko erabilia, barne hori, egunaz handik Roussainville-le-Pin-go dorrerano ikusten baitzen, luzaz gerizagunetzat baliatu nuen gakoz hets nezakeen bakarra zelakotz, bakartasun ezin hautsia galdatzen zuten ene egiteko guzietako : irakurtzea, ametseria, nigarrak eta atsegina. Ondikotz ! enakien, jan-edanetan senarraren behargabe ttipiek baino ontsa trixtekiago, ene nahikaria eskasak, osagarri beratzak, hauek ene gerorako bazematen dudek, zutela amatxi arrastirietako harat-hunat ethengabe horietan griñatzen, ikusten zenean haren begitarte eder matela beltxaran ximurtuekilakoa, adinez aitzinatzean abantxu malba-kolore bilakatuak larrazkeneko iraulaldietan bezala, marratuak, etxetik jalgitzen bazen, boaleta erdi goititu batez, hetan, hotzak ala gogoeta trixte zenbaitek ekharria, ari baitzizakon beti nahigabeko nigar bat idortzen.
 
Quand ces tours de jardin de ma grand-mère avaient lieu après dîner, une chose avait le pouvoir de la faire rentrer : c’était, à un des moments où la révolution de sa promenade la ramenait périodiquement, comme un insecte, en face des lumières du petit salon où les liqueurs étaient servies sur la table à jeu, – si ma grand-tante lui criait : « Bathilde ! viens donc empêcher ton mari de boire du cognac ! » Pour la taquiner, en effet (elle avait apporté dans la famille de mon père un esprit si différent que tout le monde la plaisantait et la tourmentait), comme les liqueurs étaient défendues à mon grand-père, ma grand-tante lui en faisait boire, quelques gouttes. Ma pauvre grand-mère entrait, priait ardemment son mari de ne pas goûter au cognac ; il se fâchait, buvait tout de même sa gorgée, et ma grand-mère repartait, triste, découragée, souriante pourtant, car elle était si humble de coeur et si douce que sa tendresse pour les autres et le peu de cas qu’elle faisait de sa propre personne et de ses souffrances, se conciliaient dans son regard en un sourire où, contrairement à ce qu’on voit dans le visage de beaucoup d’humains, il n’y avait d’ironie que pour elle-même, et pour nous tous comme un baiser de ses yeux qui ne pouvaient voir ceux qu’elle chérissait sans les caresser passionnément du regard. Ce supplice que lui infligeait ma grand-tante, le spectacle des vaines prières de ma grand-mère et de sa faiblesse, vaincue d’avance, essayant inutilement d’ôter à mon grand-père le verre à liqueur, c’était de ces choses à la vue desquelles on s’habitue plus tard jusqu’à les considérer en riant et à prendre le parti du persécuteur assez résolument et gaiement pour se persuader à soi-même qu’il ne s’agit pas de persécution ; elles me causaient alors une telle horreur, que j’aurais aimé battre ma grandtante. Mais dès que j’entendais : « Bathilde, viens donc empêcher ton mari de boire du cognac ! » déjà homme par la lâcheté, je faisais ce que nous faisons tous, une fois que nous sommes grands, quand il y a devant nous des souffrances et des injustices : je ne voulais pas les voir ; je montais sangloter tout en haut de la maison à côté de la salle d’études, sous les toits, dans une petite pièce sentant l’iris, et que parfumait aussi un cassis sauvage poussé au-dehors entre les pierres de la muraille et qui passait une branche de fleurs par la fenêtre entrouverte. Destinée à un usage plus spécial et plus vulgaire, cette pièce, d’où l’on voyait pendant le jour jusqu’au donjon de Roussainville-le-Pin, servit longtemps de refuge pour moi, sans doute parce qu’elle était la seule qu’il me fût permis de fermer à clef, à toutes celles de mes occupations qui réclamaient une inviolable solitude : la lecture, la rêverie, les larmes et la volupté. Hélas ! je ne savais pas que, bien plus tristement que les petits écarts de régime de son mari, mon manque devolonté, ma santé délicate, l’incertitude qu’ils projetaient sur mon avenir, préoccupaient ma grand-mère, au cours de ces déambulations incessantes, de l’après-midi et du soir, où on voyait passer et repasser, obliquement levévers le ciel, son beau visage aux joues brunes et sillonnées, devenues au retour de l’âge presque mauves comme les labours à l’automne, barrées, si elle sortait, par une voilette à demi relevée, et sur lesquelles, amené là par le froid ou quelque triste pensée, était toujours en train de sécher un pleur involontaire.
 
Amonaren lorategi-ostera haiek afalondoan suertatzen zirenean, gauza bakar batek zuen hura berriro etxerarazteko ahalmena, honako honek: bere joan-etorriek aldian-aldiro joko-mahaira likoreak zerbitzatzen ari zirèn areto txikiko argi aurrera intsektu baten gisa erakartzen zutenean, halako batean, izeba-amonak berari hauxe oihukatzeak: “Bathilde! Hator hona, hire senarrak cognaca edan behar din-eta!”. Xaxatzearren esan ohi zion noski (gure aitaren familiari hain gogo-izaera diferentea ekarria zion non mundu guztia saiatzen baitzen hari iseka egin eta ernegua eragiten), aitonak likorerik edatea debekatua zeukanez, tanta batzuk ematen baitzizkion betiere izeba-amonak. Brau sartzen zen etxera amona gaixoa, senarrari, arren eta arren, cognacik ez edateko erreguka; aitona haserretu, bere zurrutada nolanahi ere edan, eta amona orduan berriro abiatzen zen, goibel, etsia hartuta, baina irribarretsu halere, hain baitzen bihotz-apala eta goxoa non besteenganako ohi zuèn samurtasuna eta era berean bere buruari eta oinazeei opa zièn ardura urria irribarre batean bateratzen baitzitzaizkion begiradan, zeinean agertzen zèn ironia bakarra, giza-emeki gehientsuenon begitarteetan ez bezala, bere buruarekikoa izaten baitzen soilik, eta beste guztiontzat, berriz, begi-muxu bat bezalakoxea, emakume hark ezin izaten baitzien maite zituenei so egin begiradaz aldi berean grinatsuki laztandu gabe. Izeba-amonaren xaxamendu hura, amonaren alferrikako erreguen eta ahuldadearen ikuskizun hura –aitonari basoa bete likore eskumenetik kentzeko ahaleginak huts egingo zuela nabaria baitzen aldez aurretik–, hura dena zera zen, jazarpen hutsa, gerora ohitu egiten zaren, are barrez begiztatzeraino eta jazarlearen jokaerari nahikoa jator eta alai irizteraino ere iristen zaren gauza bitxi ustezko horietariko bat, zeure buruari jazarpena ez dela sinetsarazi nahian hain zuzen ere, nahiz eta jazarpena izan; halako izu-ikara eragiten zidan ikuskizun hark non jo ere egingo bainukeen gogotik izeba-amona. Baina zer hura entzundakoan: “Bathilde, hator hona, hire senarrak cognaca edan behar din-eta!”, koldarkerian jadanik gizondua nonbait, helduaroan denok egin ohi duguna egiten nuen neuk ere, geure begien bistan oinazea eta bidegabekeria azaldu orduko: ez ikusiarena; negar-zotin egitera igotzen nintzen etxeko goiko solairura, ikasgela ondora, teilatupera, lirio usainezko andre-mahats batek, horma-harrien artean itsatsi eta leiho erdi irekian barrena bere adar loretsu bat barneratzen zuenak, lurrinduriko ganbarara. Gela txiki hura, berez erabilera bereziago eta arruntagoetarako egina, handik begira egun oskarbiz Roussainville-le-Pineko dorrea bera ere ikus zitekeenekoa, luzaroan izan nuen aterpe kutun, inondik ere huraxe zelako giltzaz ixteko baimena nuèn gela bakarra, bakardade ezin bortxatuzkoa galdatzen zutèn neure zeregin guztietarako: irakurketa, amets-airea, malkoak eta atsegintasuna. Ondikotz! Nik ez jakin, ordea, nire amona ez zutela hainbatean nahigabetzen bere senarraren erregimen-haustura ttipi haiek, baizik eta gehienbat nire nahimen-ezak, nire osasun kaxkarrak, eta haiek nire etorkizunari bide zekarkiotèn zalantzakortasunaren itzalak, horixe zuela kezka nagusi bere etengabeko harat-honatetan, arratsaldetik arratsera arte han ikusten genuenean igaro eta berrigaro, bere begitarte ederra zerurantz zeiharka jasorik, masail beltzaran eta ildokatuak ageri, adinaren eraginez ia malba kolore bihurtuak, labore-sailak udazkenean bezala: etxetik irteterakoan, erdi estali egin ohi zituen ildo zimur haiek oihal ttipi erdi tolestu batez, zeina hotzak edo gogoeta goibelen batek haietara isuritako nahi gabeko malkoren bat edo beste xukatzeko ere erabiltzen baitzuen tarteka.
 
When these walks of my grandmother's took place after dinner there was one thing which never failed to bring her back to the house: that was if (at one of those points when the revolutions of her course brought her, moth-like, in sight of the lamp in the little parlour where the liqueurs were set out on the card-table) my great-aunt called out to her: "Bathilde! Come in and stop your husband from drinking brandy!" For, simply to tease her (she had brought so foreign a type of mind into my father's family that everyone made a joke of it), my great-aunt used to make my grandfather, who was forbidden liqueurs, take just a few drops. My poor grandmother would come in and beg and implore her husband not to taste the brandy; and he would become annoyed and swallow his few drops all the same, and she would go out again sad and discouraged, but still smiling, for she was so humble and so sweet that her gentleness towards others, and her continual subordination of herself and of her own troubles, appeared on her face blended in a smile which, unlike those seen on the majority of human faces, had no trace in it of irony, save for herself, while for all of us kisses seemed to spring from her eyes, which could not look upon those she loved without yearning to bestow upon them passionate caresses. The torments inflicted on her by my great-aunt, the sight of my grandmother's vain entreaties, of her in her weakness conquered before she began, but still making the futile endeavour to wean my grandfather from his liqueur-glass —all these were things of the sort to which, in later years, one can grow so well accustomed as to smile at them, to take the tormentor's side with a happy determination which deludes one into the belief that it is not, really, tormenting; but in those days they filled me with such horror that I longed to strike my great-aunt. And yet, as soon as I heard her "Bathilde! Come in and stop your husband from drinking brandy!" in my cowardice I became at once a man, and did what all we grown men do when face to face with suffering and injustice; I preferred not to see them; I ran up to the top of the house to cry by myself in a little room beside the schoolroom and beneath the roof, which smelt of orris-root, and was scented also by a wild currant-bush which had climbed up between the stones of the outer wall and thrust a flowering branch in through the half-opened window. Intended for a more special and a baser use, this room, from which, in the daytime, I could see as far as the keep of Roussainville-le-Pin, was for a long time my place of refuge, doubtless because it was the only room whose door Ï was allowed to lock, whenever my occupation was such as required an inviolable solitude; reading or dreaming, secret tears or paroxysms of desire. Alas! I little knew that my own lack of will-power, my delicate health, and the consequent uncertainty as to my future weighed far more heavily on my grandmother's mind than any little breach of the rules by her husband, during those endless perambulations, afternoon and evening, in which we used to see passing up and down, obliquely raised towards the heavens, her handsome face with its brown and wrinkled cheeks, which with age had acquired almost the purple hue of tilled fields in autumn, covered, if she were walking abroad, by a half-lifted veil, while upon them either the cold or some sad reflection invariably left the drying traces of an involuntary tear.
 
Cuando estas vueltas por el jardín las daba mi abuela, después de cenar, una cosa había capaz de hacerla entrar en casa: y era que, en uno de esos momentos en que la periódica revolución de sus paseos la traía como un insecto frente a las luces de la salita en donde estaban servidos los licores, en la mesa de jugar, le gritara mi tía: «Matilde, ven y no dejes a tu marido que beba coñac». Como a mi abuelo le habían prohibido los licores, mi tía para hacerla rabiar (porque había llevado a la familia de mi padre un carácter tan diferente, que todos le daban bromas y la atormentaban), le hacía beber unas gotas. Mi abuela entraba a pedir vivamente a su marido que no probara el coñac; enfadábase él y echaba su trago, sin hacer caso; entonces mi abuela tornaba a salir, desanimada y triste, pero sonriente sin embargo, porque era tan buena y de tan humilde corazón, que su cariño a los demás y la poca importancia que a sí propia se daba se armonizaban dentro de sus ojos en una sonrisa, sonrisa que, al revés de las que vemos en muchos rostros humanos, no encerraba ironía más que hacia su misma persona, y para nosotros era como el besar de unos ojos que no pueden mirar a una persona querida sin acariciarla apasionadamente. Cosas son ésas como el suplicio que mi tía infligía a mi abuela, como el espectáculo de las vanas súplicas de ésta, y de su debilidad de carácter, ya rendida antes de luchar, para quitar a mi abuelo su vaso de licor, a las que nos acostumbramos más tarde hasta el punto de llegar a presenciarlas con risa y a ponemos de parte del perseguidor para persuadimos a nosotros mismos de que no hay tal persecución; pero entonces me inspiraban tal horror, que de buena gana hubiera pegado a mi tía. Pero yo, en cuanto oía la frase: «Matilde, ven y no dejes a tu marido que beba coñac», sintiéndome ya hombre por lo cobarde, hacía lo que hacemos todos cuando somos mayores y presenciamos dolores e injusticias: no quería verlo, y me subía a llorar a lo más alto de la casa, junto al tejado, a una habitacioncita que estaba al lado de la sala de estudio, que olía a lirio y que estaba aromada, además, por el perfume de un grosellero que crecía afuera, entre las piedras del muro, y que introducía una rama por la entreabierta ventana. Este cuarto, que estaba destinado a un uso más especial y vulgar, y desde el cual se dominaba durante el día claro hasta el torreón de Roussainville-le-Pin, me sirvió de refugio mucho tiempo, sin duda por ser el único donde podía encerrarme con llave, para aquellas de mis ocupaciones que exigían una soledad inviolable: la lectura, el ensueño, el llanto y la voluptuosidad. Lo que yo ignoraba entonces es que mi falta de voluntad, mi frágil salud y la incertidumbre que ambas cosas proyectaban sobre mi porvenir contribuían, en mayor y más dolorosa proporción que las infracciones de régimen de su marido, a las preocupaciones que ocupaban a mi abuela durante las incesantes deambulaciones de por la tarde o por la noche, cuando la veíamos pasar y repasar, alzado un poco oblicuamente hacia el cielo aquel hermoso rostro suyo, de mejillas morenas y surcadas por unas arrugas que, al ir haciéndose vieja, habían tomado un tono malva como las labores en tiempo de otoño; arragas, cruzadas, si tenía que salir, por las rayas de un velillo a medio alzar, y en las que siempre se estaba secando una lágrima involuntaria, caída entre aquellos surcos por causa del frío o de un pensamiento penoso.
 
Si esas vueltas al jardín de mi abuela ocurrían después de la cena, sólo una cosa era capaz de hacerla entrar en casa: era – en uno de los momentos en que la revolución de su paseo la traía periódicamente, como a un insecto, frente a las luces del saloncito donde acababan de servirse los licores en la mesa de juego – cuando mi tía abuela le gritaba “¡Bathilde! ¡Ven a decirle a tu marido que no beba coñac!”. En efecto, para hacerla rabiar (había aportado a la familia de mi padre un espíritu tan distinto que todo el mundo le gastaba bromas y la atormentaba), como al abuelo le estaban prohibidos los licores, mi tía abuela le inducía a beber unas gotas. La pobre abuela entraba corriendo a suplicar ardientemente a su marido que no probara el coñac; él se enfadaba, bebía de todos modos un trago, y la abuela volvía a irse, triste, desanimada y sin embargo risueña, porque era tan humilde de corazón y tan dulce de ternura con los demás y el poco caso que hacía de su propia persona y de sus sufrimientos se conciliaban en su mirada en una sonrisa donde, contrariamente a lo que se ve en la cara de tantos seres humanos, sólo había ironía hacia ella misma, y para todos nosotros una especie de beso de sus ojos que no podían ver a los que amaba sin acariciarlos apasionadamente con la mirada. Ese suplicio que le infligía mi tía abuela, el espectáculo de los vanos ruegos de la abuela y de su debilidad, vencida de antemano, tratando inútilmente de quitar al abuelo el vaso de licor, era una de esas cosas a cuya vista uno se habitúa más tarde, hasta el punto de considerarlas riendo y de ponerse de parte del perseguidor con resolución y alegría suficientes para convencerse a sí mismo de que no se trata de una persecución; en aquel entonces me inspiraban tal horror que habría deseado pegar a mi tía abuela. Mas en cuanto oía: “¡Bathilde!¡Ven a decirle a tu marido que no beba coñac!”, hombre ya por la cobardía, hacía lo que todos hacemos, una vez que somos mayores, cuando delante de nosotros hay sufrimientos e injusticias: me negaba a verlos; subía a sollozar a lo más alto de la casa, junto a la sala de estudio, debajo del tejado, en un cuartito que olía a lirios y que también perfumaba un grosellero silvestre que crecía fuera, entre las piedras del muro, y que pasaba una rama florida por la ventana entreabierta. Destinada a un uso más específico y más vulgar, esa habitación, desde donde de día se veía hasta el torreón de Roussainville-le Pin, me sirvió mucho tiempo de refugio, sin duda porque era la única que me estaba permitida cerrar con llave, para todas aquella ocupaciones que me exigía una soledad inviolable: la lectura, la ensoñación, las lágrimas y el placer. ¡Ay!, ignoraba que mi falta de voluntad, mi salud delicada, y la incertidumbre que proyectaban sobre mi futuro entristecían más a la abuela que los leves descarríos del régimen de su marido, durante su incesante deambular de la tarde y de la noche, cuando se veía pasar una y otra vez, oblicuamente alzado hacia el cielo, su hermoso rostro de mejillas morenas y arrugadas, vueltas con el paso de losaños casi malvas como los campos arados en otoño, cruzadas, si salía, por un velo recogido a medias, y en las que siempre estaba a punto de secarse una involuntaria lágrima puesta allí por el frío o algún pensamiento de tristeza.
 
 
 
Amatxiren baratze itzuli horiek auhal-ondokoak zirenean, gauza batek bazuen haren sarr-arazteko ahala :
 
Quand ces tours de jardin de ma grand-mère avaient lieu après dîner, une chose avait le pouvoir de la faire rentrer :
 
Amonaren lorategi-ostera haiek afalondoan suertatzen zirenean, gauza bakar batek zuen hura berriro etxerarazteko ahalmena, honako honek:
 
When these walks of my grandmother's took place after dinner there was one thing which never failed to bring her back to the house:
 
Cuando estas vueltas por el jardín las daba mi abuela, después de cenar, una cosa había capaz de hacerla entrar en casa:
 
Si esas vueltas al jardín de mi abuela ocurrían después de la cena, sólo una cosa era capaz de hacerla entrar en casa:
 
 
 
gertatzen zen izababitxiak – ibilaldiko inguruak aldika berriz ekhartzen zuenean, mamutxa bat bezala, joko mahi gainean edariak ezarriak ziren saloin ttipiko argien aitzinera – oihu egiten zaukonean : « Bathilda ! haugi bada hire senarrarri koñakatik edatera debekatzera ! »
 
c’était, à un des moments où la révolution de sa promenade la ramenait périodiquement, comme un insecte, en face des lumières du petit salon où les liqueurs étaient servies sur la table à jeu, – si ma grand-tante lui criait : « Bathilde ! viens donc empêcher ton mari de boire du cognac ! »
 
bere joan-etorriek aldian-aldiro joko-mahaira likoreak zerbitzatzen ari zirèn areto txikiko argi aurrera intsektu baten gisa erakartzen zutenean, halako batean, izeba-amonak berari hauxe oihukatzeak: “Bathilde! Hator hona, hire senarrak cognaca edan behar din-eta!”.
 
that was if (at one of those points when the revolutions of her course brought her, moth-like, in sight of the lamp in the little parlour where the liqueurs were set out on the card-table) my great-aunt called out to her: "Bathilde! Come in and stop your husband from drinking brandy!"
 
y era que, en uno de esos momentos en que la periódica revolución de sus paseos la traía como un insecto frente a las luces de la salita en donde estaban servidos los licores, en la mesa de jugar, le gritara mi tía: «Matilde, ven y no dejes a tu marido que beba coñac».
 
era – en uno de los momentos en que la revolución de su paseo la traía periódicamente, como a un insecto, frente a las luces del saloncito donde acababan de servirse los licores en la mesa de juego – cuando mi tía abuela le gritaba “¡Bathilde! ¡Ven a decirle a tu marido que no beba coñac!”.
 
 
Haren khitzikatzeko, alabaina (aitaren familiara izpiritu hain ezperdina ekharria zuen nun guziak irri solasez eta xixtaz ari baitzizazkon), aitaxiri edariak debekatuak izanez, izababitxiak xorta zenbait edan-arazten zauzkon.
 
Pour la taquiner, en effet (elle avait apporté dans la famille de mon père un esprit si différent que tout le monde la plaisantait et la tourmentait), comme les liqueurs étaient défendues à mon grand-père, ma grand-tante lui en faisait boire, quelques gouttes.
 
Xaxatzearren esan ohi zion noski (gure aitaren familiari hain gogo-izaera diferentea ekarria zion non mundu guztia saiatzen baitzen hari iseka egin eta ernegua eragiten), aitonak likorerik edatea debekatua zeukanez, tanta batzuk ematen baitzizkion betiere izeba-amonak.
 
For, simply to tease her (she had brought so foreign a type of mind into my father's family that everyone made a joke of it), my great-aunt used to make my grandfather, who was forbidden liqueurs, take just a few drops.
 
Como a mi abuelo le habían prohibido los licores, mi tía para hacerla rabiar (porque había llevado a la familia de mi padre un carácter tan diferente, que todos le daban bromas y la atormentaban), le hacía beber unas gotas.
 
En efecto, para hacerla rabiar (había aportado a la familia de mi padre un espíritu tan distinto que todo el mundo le gastaba bromas y la atormentaba), como al abuelo le estaban prohibidos los licores, mi tía abuela le inducía a beber unas gotas.
 
 
Amatxi gaixoa sartzen zen, senarra koñakarik edan etzezan suharki othoizten zuen ;
 
Ma pauvre grand-mère entrait, priait ardemment son mari de ne pas goûter au cognac ;
 
Brau sartzen zen etxera amona gaixoa, senarrari, arren eta arren, cognacik ez edateko erreguka;
 
My poor grandmother would come in and beg and implore her husband not to taste the brandy;
 
Mi abuela entraba a pedir vivamente a su marido que no probara el coñac;
 
La pobre abuela entraba corriendo a suplicar ardientemente a su marido que no probara el coñac;
 
 
hau khexatzen zen, hala ere bere hurrupa edanez, eta amatxi bazoan berriz, trixte, etsitua, baina irriño batekin, hain baitzen bihotzez xumea eta eztia nun bertzen alderako xamurtasuna eta bere buruaz eta oinazez zuen axola gutia haren soan irriño batera elgarretaratzen baitziren, huntan, gizaki ainitzen begitartean ikusten denaren kontra, irkaitzik ezpaitzuen bere bururuarendako baizik, eta gu guziendako halako musu bat maite-maite zituenak soaz minki pherekatu gabe ikus etzezazketen begiez.
 
il se fâchait, buvait tout de même sa gorgée, et ma grand-mère repartait, triste, découragée, souriante pourtant, car elle était si humble de coeur et si douce que sa tendresse pour les autres et le peu de cas qu’elle faisait de sa propre personne et de ses souffrances, se conciliaient dans son regard en un sourire où, contrairement à ce qu’on voit dans le visage de beaucoup d’humains, il n’y avait d’ironie que pour elle-même, et pour nous tous comme un baiser de ses yeux qui ne pouvaient voir ceux qu’elle chérissait sans les caresser passionnément du regard.
 
aitona haserretu, bere zurrutada nolanahi ere edan, eta amona orduan berriro abiatzen zen, goibel, etsia hartuta, baina irribarretsu halere, hain baitzen bihotz-apala eta goxoa non besteenganako ohi zuèn samurtasuna eta era berean bere buruari eta oinazeei opa zièn ardura urria irribarre batean bateratzen baitzitzaizkion begiradan, zeinean agertzen zèn ironia bakarra, giza-emeki gehientsuenon begitarteetan ez bezala, bere buruarekikoa izaten baitzen soilik, eta beste guztiontzat, berriz, begi-muxu bat bezalakoxea, emakume hark ezin izaten baitzien maite zituenei so egin begiradaz aldi berean grinatsuki laztandu gabe.
 
and he would become annoyed and swallow his few drops all the same, and she would go out again sad and discouraged, but still smiling, for she was so humble and so sweet that her gentleness towards others, and her continual subordination of herself and of her own troubles, appeared on her face blended in a smile which, unlike those seen on the majority of human faces, had no trace in it of irony, save for herself, while for all of us kisses seemed to spring from her eyes, which could not look upon those she loved without yearning to bestow upon them passionate caresses.
 
enfadábase él y echaba su trago, sin hacer caso; entonces mi abuela tornaba a salir, desanimada y triste, pero sonriente sin embargo, porque era tan buena y de tan humilde corazón, que su cariño a los demás y la poca importancia que a sí propia se daba se armonizaban dentro de sus ojos en una sonrisa, sonrisa que, al revés de las que vemos en muchos rostros humanos, no encerraba ironía más que hacia su misma persona, y para nosotros era como el besar de unos ojos que no pueden mirar a una persona querida sin acariciarla apasionadamente.
 
él se enfadaba, bebía de todos modos un trago, y la abuela volvía a irse, triste, desanimada y sin embargo risueña, porque era tan humilde de corazón y tan dulce de ternura con los demás y el poco caso que hacía de su propia persona y de sus sufrimientos se conciliaban en su mirada en una sonrisa donde, contrariamente a lo que se ve en la cara de tantos seres humanos, sólo había ironía hacia ella misma, y para todos nosotros una especie de beso de sus ojos que no podían ver a los que amaba sin acariciarlos apasionadamente con la mirada.
 
 
Izababitxiak jasan-arazten zaukon pairamen hori, amatxiren debaldeko othoitzen eta haren ahultasunaren ikustea, aitzinetik garhaitua, aitatxiri edari basoaren ekhentzera auherretan entseatuz, haien ikustera berantago jartzen den gauza batzu ziren, irriz hartzerano eta jazarlearen alderdikoa izaiterano aski alaiki eta deliberatuki jazartzerik eztela nor bere bururari sinets-arazteko ;
 
Ce supplice que lui infligeait ma grand-tante, le spectacle des vaines prières de ma grand-mère et de sa faiblesse, vaincue d’avance, essayant inutilement d’ôter à mon grand-père le verre à liqueur, c’était de ces choses à la vue desquelles on s’habitue plus tard jusqu’à les considérer en riant et à prendre le parti du persécuteur assez résolument et gaiement pour se persuader à soi-même qu’il ne s’agit pas de persécution ;
 
Izeba-amonaren xaxamendu hura, amonaren alferrikako erreguen eta ahuldadearen ikuskizun hura –aitonari basoa bete likore eskumenetik kentzeko ahaleginak huts egingo zuela nabaria baitzen aldez aurretik–, hura dena zera zen, jazarpen hutsa, gerora ohituegiten zaren, are barrez begiztatzeraino eta jazarlearen jokaerari nahikoa jator eta alai irizteraino ere iristen zaren gauza bitxi ustezko horietariko bat, zeure buruari jazarpena ez dela sinetsarazi nahian hain zuzen ere, nahiz eta jazarpena izan;
 
The torments inflicted on her by my great-aunt, the sight of my grandmother's vain entreaties, of her in her weakness conquered before she began, but still making the futile endeavour to wean my grandfather from his liqueur-glass—all these were things of the sort to which, in later years, one can grow so well accustomed as to smile at them, to take the tormentor's side with a. happy determination which deludes one into the belief that it is not, really, tormenting;
 
Cosas son ésas como el suplicio que mi tía infligía a mi abuela, como el espectáculo de las vanas súplicas de ésta, y de su debilidad de carácter, ya rendida antes de luchar, para quitar a mi abuelo su vaso de licor, a las que nos acostumbramos más tarde hasta el punto de llegar a presenciarlas con risa y a ponemos de parte del perseguidor para persuadimos a nosotros mismos de que no hay tal persecución;
 
Ese suplicio que le infligía mi tía abuela, el espectáculo de los vanos ruegos de la abuela y de su debilidad, vencida de antemano, tratando inútilmente de quitar al abuelo el vaso de licor, era una de esas cosas a cuya vista uno se habitúa más tarde, hasta el punto de considerarlas riendo y de ponerse de parte del perseguidor con resolución y alegría suficientes para convencerse a sí mismo de que no se trata de una persecución;
 
 
hainbat zizaztan orduan hastiagarri nun izababitxia jo nahiko bainuen.
 
elles me causaient alors une telle horreur, que j’aurais aimé battre ma grandtante.
 
halako izu-ikara eragiten zidan ikuskizun hark non jo ere egingo bainukeen gogotik izeba-amona.
 
but in those days they filled me with such horror that I longed to strike my great-aunt.
 
pero entonces me inspiraban tal horror, que de buena gana hubiera pegado a mi tía.
 
en aquel entonces me inspiraban tal horror que habría deseado pegar a mi tía abuela.
 
 
Baina entzuten nueneko « Bathilda, haugi bada hire senarrari koñakatik edatera debekatzera ! », jadanik beldurkeriaz gizon, banagien orok badagiguna, handituz geroz, gure aitzinean bidegabeak eta oinazeak badirenean : enituen ikusi nahi ;
 
Mais dès que j’entendais : « Bathilde, viens donc empêcher ton mari de boire du cognac ! » déjà homme par la lâcheté, je faisais ce que nous faisons tous, une fois que nous sommes grands, quand il y a devant nous des souffrances et des injustices : je ne voulais pas les voir ;
 
Baina zer hura entzundakoan: “Bathilde, hator hona, hire senarrak cognaca edan behar din-eta!”, koldarkerian jadanik gizondua nonbait, helduaroan denok egin ohi duguna egiten nuen neuk ere, geure begien bistan oinazea eta bidegabekeria azaldu orduko: ez ikusiarena;
 
And yet, as soon as I heard her "Bathilde! Come in and stop your husband from drinking brandy!" in my cowardice I became at once a man, and did what all we grown men do when face to face with suffering and injustice; I preferred not to see them;
 
Pero yo, en cuanto oía la frase: «Matilde, ven y no dejes a tu marido que beba coñac», sintiéndome ya hombre por lo cobarde, hacía lo que hacemos todos cuando somos mayores y presenciamos dolores e injusticias: no quería verlo,
 
Mas en cuanto oía: “¡Bathilde!¡Ven a decirle a tu marido que no beba coñac!”, hombre ya por la cobardía, hacía lo que todos hacemos, una vez que somos mayores, cuando delante de nosotros hay sufrimientos e injusticias: me negaba a verlos;
 
 
banindoan hipaka artzera etxearen gain-gainera ikasteko salako ondoan, hegaztegi-pean, atso-lili usaina zuen barne ttipi batera, kampoan harresiko harrien artean jinik leiho erdi idekitik lore adar bat sartzen zuen basa-kazizak usainontzen zuena.
 
je montais sangloter tout en haut de la maison à côté de la salle d’études, sous les toits, dans une petite pièce sentant l’iris, et que parfumait aussi un cassis sauvage poussé au-dehors entre les pierres de la muraille et qui passait une branche de fleurs par la fenêtre entrouverte.
 
negar-zotin egitera igotzen nintzen etxeko goiko solairura, ikasgela ondora, teilatupera, lirio usainezko andre-mahats batek, horma-harrien artean itsatsi eta leiho erdi irekian barrena bere adar loretsu bat barneratzen zuenak, lurrinduriko ganbarara.
 
I ran up to the top of the house to cry by myself in a little room beside the schoolroom and beneath the roof, which smelt of orris-root, and was scented also by a wild currant-bush which had climbed up between the stones of the outer wall and thrust a flowering branch in through the half-opened window.
 
y me subía a llorar a lo más alto de la casa, junto al tejado, a una habitacioncita que estaba al lado de la sala de estudio, que olía a lirio y que estaba aromada, además, por el perfume de un grosellero que crecía afuera, entre las piedras del muro, y que introducía una rama por la entreabierta ventana.
 
subía a sollozar a lo más alto de la casa, junto a la sala de estudio, debajo del tejado, en un cuartito que olía a lirios y que también perfumaba un grosellero silvestre que crecía fuera, entre las piedras del muro, y que pasaba una rama florida por la ventana entreabierta.
 
 
Gauza bereziago eta arruntago bateko erabilia, barne hori, egunaz handik Roussainville-le-Pin-go dorrerano ikusten baitzen, luzaz gerizagunetzat baliatu nuen gakoz hets nezakeen bakarra zelakotz, bakartasun ezin hautsia galdatzen zuten ene egiteko guzietako : irakurtzea, ametseria, nigarrak eta atsegina.
 
Destinée à un usage plus spécial et plus vulgaire, cette pièce, d’où l’on voyait pendant le jour jusqu’au donjon de Roussainville-le-Pin, servit longtemps de refuge pour moi, sans doute parce qu’elle était la seule qu’il me fût permis de fermer à clef, à toutes celles de mes occupations qui réclamaient une inviolable solitude : la lecture, la rêverie, les larmes et la volupté.
 
Gela txiki hura, berez erabilera bereziago eta arruntagoetarako egina, handik begira egun oskarbiz Roussainville-le-Pineko dorrea bera ere ikus zitekeenekoa, luzaroan izan nuen aterpe kutun, inondik ere huraxe zelako giltzaz ixteko baimena nuèn gela bakarra, bakardade ezin bortxatuzkoa galdatzen zutèn neure zeregin guztietarako: irakurketa, amets-airea, malkoak eta atsegintasuna.
 
Intended for a more special and a baser use, this room, from which, in the daytime, I could see as far as the keep of Roussainville-le-Pin, was for a long time my place of refuge, doubtless because it was the only room whose door Ï was allowed to lock, whenever my occupation was such as required an inviolable solitude; reading or dreaming, secret tears or paroxysms of desire.
 
Este cuarto, que estaba destinado a un uso más especial y vulgar, y desde el cual se dominaba durante el día claro hasta el torreón de Roussainville-le-Pin, me sirvió de refugio mucho tiempo, sin duda por ser el único donde podía encerrarme con llave, para aquellas de mis ocupaciones que exigían una soledad inviolable: la lectura, el ensueño, el llanto y la voluptuosidad.
 
Destinada a un uso más específico y más vulgar, esa habitación, desde donde de día se veía hasta el torreón de Roussainville-le Pin, me sirvió mucho tiempo de refugio, sin duda porque era la única que me estaba permitida cerrar con llave, para todas aquella ocupaciones que me exigía una soledad inviolable: la lectura, la ensoñación, las lágrimas y el placer.
 
 
Ondikotz ! enakien, jan-edanetan senarraren behargabe ttipiek baino ontsa trixtekiago, ene nahikaria eskasak, osagarri beratzak, hauek ene gerorako bazematen dudek, zutela amatxi arrastirietako harat-hunat ethengabe horietan griñatzen, ikusten zenean haren begitarte eder matela beltxaran ximurtuekilakoa, adinez aitzinatzean abantxu malba-kolore bilakatuak larrazkeneko iraulaldietan bezala, marratuak, etxetik jalgitzen bazen, boaleta erdi goititu batez, hetan, hotzak ala gogoeta trixte zenbaitek ekharria, ari baitzizakon beti nahigabeko nigar bat idortzen.
 
Hélas ! je ne savais pas que, bien plus tristement que les petits écarts de régime de son mari, mon manque de volonté, ma santé délicate, l’incertitude qu’ils projetaient sur mon avenir, préoccupaient ma grand-mère, au cours de ces déambulations incessantes, de l’après-midi et du soir, où on voyait passer et repasser, obliquement levé vers le ciel, son beau visage aux joues brunes et sillonnées, devenues au retour de l’âge presque mauves comme les labours à l’automne, barrées, si elle sortait, par une voilette à demi relevée, et sur lesquelles, amené là par le froid ou quelque triste pensée, était toujours en train de sécher un pleur involontaire.
 
Ondikotz! Nik ez jakin, ordea, nire amona ez zutela hainbatean nahigabetzen bere senarraren erregimen-haustura ttipi haiek, baizik eta gehienbat nire nahimen-ezak, nire osasun kaxkarrak, eta haiek nire etorkizunari bide zekarkiotèn zalantzakortasunaren itzalak, horixe zuela kezka nagusi bere etengabeko harat-honatetan, arratsaldetik arratsera arte han ikusten genuenean igaro eta berrigaro, bere begitarte ederra zerurantz zeiharka jasorik, masail beltzaran eta ildokatuak ageri, adinaren eraginez ia malba kolore bihurtuak, labore-sailak udazkenean
Pour être informé des derniers articles, inscrivez vous :