37. Amak oharr-arazi zuen... tipirena.net

Publié par Grammaire Basque, Pierre Lafitte

Amak oharr-arazi zuen zenbait dembora hartan ontsa gutiago trixte iduri zuela alta.

Ma mère fit remarquer qu'il avait pourtant l'air bien moins triste depuis quelque temps.

Amak ohartarazi zuen, alabaina, itxura alaixeagoa-edo sumatua ziola azken bolada hartan, aspaldiko partez.

My mother observed that, in spite of this, he had looked much less unhappy of late.

Mi madre nos hizo observar que, sin embargo, desde hacía algún tiempo no estaba tan tristón

Mi madre advirtió que, desde hacía algún tiempo sin embargo, estaba mucho menos triste.

 

« Bekanago badagi ere osoki aitak bezala duen jestu hori, begiak xukatuz eta eskua bekokira emanez.

«Il fait aussi moins souvent ce geste qu'il a tout à fait comme son père de s'essuyer les yeux et de se passer la main sur le front.

“Ez du hain maíz egiten bere aita zenaren berdin-berdineko keinu hori, begiak xukatu eta eskua bekokitik pasatzearena.

"And he doesn't nearly so often do that trick of his, so like his father, of wiping his eyes and passing his hand across his forehead.

«Y ya no hace tanto como antes el ademán ese de su padre de secarse los ojos y pasarse la mano por la frente.

“Ya no hace tanto como antes ese gesto de su padre de secarse los ojos y pasarse la mano por la frente.

 

Nik uste dut azkenean emazte hori eztuela gehiago maite

Moi je crois qu'au fond il n'aime plus cette femme.»

Nik uste dut, azken batean, ez duela maite emakume hori”.

I think myself that in his heart of hearts he doesn't love his wife any more."

Yo creo que en el fondo ya no quiere a esa mujer.»

Creo que en el fondo ya no quiere a esa mujer.

 

– Baina segurki eztu gehiago maite, ihardetsi zuen aitatxik.

«Mais naturellement il ne l'aime plus, répondit mon grand-père.

« Jakina ez duela maite ! –aitonak erantzun-.

"Why, of course he doesn't," answered my grandfather. "

«Claro que no la quiere .contestó mi abuelo.

- Claro que ya no la quiere, respondió el abuelo.

 

Haren ganik eskutitz bat ukana dut gai hortaz duela aspaldi, nahi zuenaren egitetik lehian zaindu bainiz, eta ezpaitu bere emaztearendako zituen sendimenduez dudarik batere uzten, maitasunezkoez bederen.

J'ai reçu de lui il y a déjà longtemps une lettre à ce sujet, à laquelle je me suis empressé de ne pas me conformer, et qui ne laisse aucun doute sur ses sentiments au moins d'amour, pour sa femme.

Badaukat nik berorren gutun bat, aspaldikoa, horretaz diharduena; ez nion jaramon handiegirik egin, baina garbi uzten du, nolanahi ere, zeintzuk diren bere emaztearenganako dituen sentimenduak, amodioaren aldetik behinik behin.

"He wrote me a letter about it, ages ago, to which I took care to pay no attention, but it left no doubt as to his feelings, let alone his love for his wife.

Tuve ya hace tiempo una carta suya, que por lo pronto no me convenció y que no deja lugar a duda respecto a los sentimientos que abriga hacia su mujer, por lo menos al amor que le tenga.

Hace tiempo recibí una carta suya sobre este asunto, con la que me apresuré a no estar conforme, y que no deja ninguna duda sobre sus sentimientos, al menos amorosos, hacia su mujer.

 

He bada ! ikusten duzue, Astiko arnoaz eztuzue eskertu », gaineratu zuen aitatxik bere bi goinatetara itzuliz.

Hé bien! vous voyez, vous ne l'avez pas remercié pour l'Asti», ajouta mon grand-père en se tournant vers ses deux belles-sœurs.

Eta horra ! Ikusten ?, ez diozue eskerrik eman Asti-arengatik” gaineratu zuen aitonak, bere bi koinatenganantz jiratuz.

Hullo! you two; you never thanked him for the Asti!" he went on, turning to his sisters-in-law.

¡Ah!, y ya he visto que no le habéis dado las gracias por el vino de Asti», añadió mi abuelo dirigiéndose a sus dos cuñadas. «

Ah, y ya he visto que no le habéis dado las gracias por el Asti”, añadió mi abuelo volviéndose hacia sus dos cuñadas.

 

« Nola, ez eskertu ? uste dut, artetik erraiteko, hori aski polliki itzuli daukotala ere », ihardetsi zuen Flora izabak.

«Comment, nous ne l'avons pas remercié? je crois, entre nous, que je lui ai même tourné cela assez délicatement», répondit ma tante Flora.

« Nola ez diogula eskerrik eman ? Nik uste dut nahiko modu delikatuan adierazi diodala” izeba Florak erantzun.

"What! we never thanked him? I think, between you and me, that I put it to him quite neatly," replied my aunt Flora.

¡Que no le hemos dado las gracias! ¡Ya lo creo! Y me parece, aquí para entre nosotros, que nos ha salido muy bien», contestó mi tía Flora.

“¿Que no le hemos dado las gracias? Entre nosotros te diré que, en mi opinión, se las hemos dado, e incluso con bastante delicadeza, replicó la tía Flora.

 

. « Ba, biziki ontsa antolatu dun : miretsi haut, erran zuen Zelina izabak.

«Oui, tu as très bien arrangé cela: je t'ai admirée», dit ma tante Céline.

« Bai, oso ongi moldatu haiz : miretsi haut » izeba Célinek ostera.

"Yes, you managed it very well; I admired you for it," said my aunt Céline.

«Sí, te salió perfectamente; yo te admiré», dijo mi tía Celina.

- Sí, lo has hecho muy bien, hasta te he admirado por ello dijo tía Céline.

 

– Baina hi, biziki ontsa izan hiz ere.

«Mais toi tu as été très bien aussi.»

“ Hi ere oso ongi aritu haiz, bada”.

«Tú también se lo has dicho muy bien.»

– También tú has estado muy bien.

 

– Bai, aski burgoi nindunan auzo maitagarriezko erranaldiaz.

«Oui j'étais assez fière de ma phrase sur les voisins aimables.»

« Bai, bizilagun atseginei buruz esan dudana ez zegonan batere gaizki, harro nagon”.

"Yes; I liked my expression about 'nice neighbours.'"

«Sí, la verdad es que estoy bastante contenta de mi frase sobre los vecinos amables.»

– Sí, me he sentido bastante orgullosa de mi frase sobre los vecinos amables.

 

– Nola, eskertzea hori duzue! egin zuen aitatxik.

«Comment, c'est cela que vous appelez remercier ! s'écria mon grand-père.

Nola baina! Horri deitzen al diozue zuek eskerrak ematea? –aitonak oihuka -.

"What! Do you call that thanking him?" shouted my grandfather.

«¿Y a eso lo llamáis dar las gracias? .exclamó mi abuelo.

- ¿Y a eso le llamáis vosotras dar las gracias?, exclamó el abuelo.

 

Entzun dut bada, baina debruaz Zuanendako zela uste ukan badut.

J'ai bien entendu cela, mais du diable si j'ai cru que c'était pour Swann.

"I heard that all right, but devil take me if I guessed it was meant for Swann.

Entzun dut zuen zerako zer hori, baina deabruak naramala Swannentzat esandakotzat hartu badut!

Eso sí que lo he oído, pero ¿cómo me iba a figurar que se refería a Swann?

Por supuesto que he oído eso, pero que el diablo me lleve si podía figurarme que se refería a Swann.

 

Jeus eztuela hartu segur izan zitezkete.

Vous pouvez être sûres qu'il n'a rien compris.»

Zaudete lasai, ez baitu tutik ere ulertu, seguru!”.

You may be quite sure he never noticed it."

Podéis estar seguras de que él no se ha enterado.»

Podéis estar seguras de que no se ha enterado.

 

– Baina bada, Zuan ezta zozoa, estimatu duela segur niz.

«Mais voyons, Swann n'est pas bête, je suis certaine qu'il a apprécié.

“Bai zera! Swann ez da batere ergela, ziur naiz aintzakotzat hartu duela

"Come, come; Swann is not a fool. I am positive he appreciated the compliment.

« ¡Ya lo creo, Swann no es tonto, y no me cabe duda de que ha sabido apreciarlo!

– Vaya que sí, Swann no es tonto, estoy segura de que ha sabido apreciarlo.

 

Enezakokeen alta erran zenbat botoila zen eta arnoaren saria zer ! »

Je ne pouvais cependant pas lui dire le nombre de bouteilles et le prix du vin!»

Ezin aipatuko nion, horratik, botila-kopururik eta ardoaren preziorik ! ”.

You didn't expect me to tell him the number of bottles, or to guess what he paid for them.

¡No iba a decirle cuántas eran las botellas y lo que costaban! »

¡No iba a decirle el número de botellas y el precio del vino!”

 

Aita eta ama bakarrik gelditu ziren, eta ephe batez jarri ;

"Mon père et ma mère restèrent seuls, et s'assirent un instant;

Aita eta ama bakarrik gelditu ziren, eta hantxe bertan eseri;

My father and mother were left alone and sat down for a moment;

Mis padres se quedaron solos, sentáronse un momento,

Mi padre y mi madre se quedaron solos y se sentaron un momento;

 

gero aitak erran zuen : « He bada ! nahi baduzu, etzatera iganen gira.

puis mon père dit: «Hé bien! si tu veux, nous allons monter nous coucher.»

aitak, handik pixka batera: “Tira, ba. Nahidunanean, goazeman lotara”.

then my father said: "Well, shall we go up to bed?"

y luego mi padre dijo: «Bueno, pues si tú quieres subiremos a acostamos».

luego mi padre dijo: “Bueno, si quieres subimos a acostarnos.

 

– Nahi duzun bezala, ezpadut ere logale izpirik ;

«Si tu veux, mon ami, bien que je n'aie pas l'ombre de sommeil;

“Bai, hala nahi baduk, adiskide, baina logale izpirik ere ez diat;

"As you wish, dear, though I don't feel in the least like sleeping.

«Como quieras, aunque yo no tengo pizca de sueño.

- Como quieras, cariño, aunque no tengo ni pizca de sueño;

 

Ezta alta kafearekilako hormaki hoin arina atzarririk atxiki ahal nuena ;

ce n'est pas cette glace au café si anodine qui a pu pourtant me tenir si éveillée;

kafe-izozki txatxu horren eragina, nik uste, gezurra zirudik;

I don't know why; it can't be the coffee-ice—it wasn't strong enough to keep me awake like this.

Y no será ese anodino helado de café el que me haya desvelado.

y no es ese helado de café tan anodino el que me tiene tan despierta;

 

baina argia ikusten dut sukaldean eta Françoise gaizoak igurikatu nuenaz geroz, gerruntzetakoa laxa dezatan galdatuko daukot zu jantzien uztera joanen ziren artean. »

mais j'aperçois de la lumière dans l'office et puisque la pauvre Françoise m'a attendue, je vais lui demander de dégrafer mon corsage pendant que tu vas te déshabiller.»

horra baina, argia zagok sukalde ondoan, Françoise gaixoa dikek noski nire zain gelditua, banoak berarengana, ea laguntzen didan gerruntze hau askatzen, hi eranzten haizen bitartean.”

But I see a light in the servants' hall: poor Françoise has been sitting up for me, so I will get her to unhook me while you go and undress.

Veo luz en la cocina, y ya que Francisca está levantada esperándome, voy a decirle que me desabroche el corsé mientras qué tú te desnudas.»

veo luz en el office y, dado que Françoise me ha esperado, voy a pedirle que me desabroche el corsé mientras tú vas quitándote la ropa”.

 

Eta amak ideki zuen mailaldera bazeman sargiako athe sareduna.

Et ma mère ouvrit la porte treillagée du vestibule qui donnait sur l'escalier.

Eta amak eskailera-oinera zeramàn ezkaratzeko ate saretaduna ireki zuen.

My mother opened the latticed door which led from the hall to the staircase.

Y mi madre abrió la puerta con celosía del vestíbulo, que daba a la escalera.

Y mi madre abrió la puerta enrejada del vestíbulo que daba a la escalera.

 

Berehala, entzun nuen lehioaren hesten.

Bientôt, je l'entendis qui montait fermer sa fenêtre.

Berehala, bere leihoa ixtera igotzen sumatu nuen.

Presently I heard her coming upstairs to close her window.

La oí que subía a cerrar su ventana.

Enseguida la oí que subía a cerrar su ventana.

 

Harrabotsik gabe artebidera joan nintzan ; bihotzak hain azkar joiten zautan nun ibiltzea neke baitzizatan, baina etzuen bederen antsiaz joiten, baina laztaz eta bozkarioz.

J'allai sans bruit dans le couloir; mon cœur battait si fort que j'avais de la peine à avancer, mais du moins il ne battait plus d'anxiété, mais d'épouvante et de joie.

Zaratarik gabe irten nintzen korridorera; hain bortizki zeraunstan bihotzak taupadaka, non ozta-ozta egin bainezakeen urratisk, baina gutxienez ez zen larritasunez ari nire bihotz hori, izialduraz eta bozkarioz baizik.

I went quietly into the passage; my heart was beating so violently that I could hardly move, but at least it was throbbing no longer with anxiety, but with terror and with joy.

Sin hacer ruido salí al pasillo; tan fuerte me latía el corazón, que me costaba trabajo andar; pero ya no me latía de ansiedad, sino de espanto y de alegría.

Salí sin ruido al pasillo: el corazón me latía con tal fuerza con tal fuerza que me costaba avanzar, pero por lo menos ya no latía de ansiedad, sino de espanto y alegría.

 

Mailalde-etxean ikusi nuen amaren ezkoak bazigorran argia ;

Je vis dans la cage de l'escalier la lumière projetée par la bougie de maman.

Eskailera-hutsunean amaren kriseiluari zeriòn argia ikusi nuen.

I saw in the well of the stair a light coming upwards, from Mamma's candle.

Vi en el hueco de la escalera la luz que proyectaba la bujía de mamá.

En el hueco de la escalera vi la luz proyectada por la vela de mamá.

 

gero ama bera, jauzian abiatu nintzan.

Puis je la vis elle-même; je m'élançai.

Gero ama bera; eta berarengana jo nuen brau.

Then I saw Mamma herself: I threw myself upon her.

Por fin la vi a ella y eché a correr hacia sus brazos.

Luego la vi a ella, y eché a correr.

 

Lehenbiziko zekundan, ustegabeturik so egin zautan, zer gertatzen zen ezin hartuz.

À la première seconde, elle me regarda avec étonnement, ne comprenant pas ce qui était arrivé.

Behingoan, harriduraz begiratu zidan, zer gertatzen zen ulertu ezinik.

For an instant she looked at me in astonishment, not realising what could have happened.

En el primer momento me miró con asombro, sin darse cuenta de lo que pasaba.

En un primer momento, me miró asombrada, sin comprender lo que había pasado.

 

Gero haren aurpegia haserre itxura batera iztuli zen, hitz bat ere etzautan erraiten, eta alabaina hori baino biziki gutiagoko etzautaten egun andana batez hitzik erraiten.

Puis sa figure prit une expression de colère, elle ne me disait même pas un mot, et en effet pour bien moins que cela on ne m'adressait plus la parole pendant plusieurs jours.

Gero, sumindu zitzaion begitartea, eta txintik ere ez zidan esan: ez baitzen harritzekoa, askoz ere arrazoi hutsalagoengatik ukatua zitzaidan-eta makina bat aldiz hitza hainbat egunetarako.

Then her face assumed an expression of anger. She said not a single word to me; and, for that matter, I used to go for days on end without being spoken to, for far less offences than this.

Luego, en su rostro se pintó una expresión de cólera; no me decía ni una palabra; en efecto, por cosas menos importantes que aquélla había estado sin dirigirme la palabra varios días.

Luego su rostró adquirió una expresión de cólera, ni siquiera me decía una palabra, y de hecho por mucho menos no me dirigían la palabra durante varios días.

 

Amak hitz bat erran balaut, horrek berriz mintzatzen ahal zizatala erran nahiko zuen eta behar bada oraino izigarriago iduriko zizatan, moldatzen ariko zen zigorraren larritasunaren ondoan, ixila, gaitzitzea haurkeria batzu izanen zirelako seinale bat bezala.

Si maman m'avait dit un mot, ç'aurait été admettre qu'on pouvait me reparler et d'ailleurs cela peut-être m'eût paru plus terrible encore, comme un signe que devant la gravité du châtiment qui allait se préparer, le silence, la brouille, eussent été puérils.

Amak hitz egin izan balit, nirekin berriro mintzatzea oraindik zilegi zela onartzearen sinale izango zatekeen, eta hori beharbada are izugarriagoa irudituko zitzaidakeen, hots, gainera zetorkidàn zigor gogorraren aurrean, larderiaz mintzatu beharra zegoela adieraziko zukeena, isiltasunak nahiz haserreak umekeria huts gisa alde batera utzirik.

A single word from Mamma would have been an admission that further intercourse with me was within the bounds of possibility, and that might perhaps have appeared to me more terrible still, as indicating that, with such a punishment as was in store for me, mere silence, and even anger, were relatively puerile.

Si mamá me hubiera hablado, eso habría sido reconocer que se podía seguir hablando conmigo; y además me hubiese parecido aún más terrible cosa, como señal de que ante la gravedad del castigo que me esperaba, el silencio y el enfado eran pueriles.

Si mamá me hubiera dicho algo, habría sido admitir que era posible seguir hablando conmigo, y además esa circunstancia acaso me hubiera parecido más terrible todavía, como señal de que, ante la señal del castigo que se preparaba, el silencio y el disgusto eran pueriles.

 

Elhe bat, haizatuko dela deliberatu den sehi bati ihardesten zaukon gogo berdintasuna izanen zen ;

Une parole c'eût été le calme avec lequel on répond à un domestique quand on vient de décider de le renvoyer;

Amaren hitz bat, orduan, morroi bati, barau etxetik iraiztea jadanik erabakita dagoenean, adierazi ohi zaion patxadaren agergarri zatekeen;

A word from her then would have implied the false calm in which one converses with a servant to whom one has just decided to give notice;

Una palabra hubiera sido la tranquilidad con que se contesta a un criado cuando ya está decidido el despedirlo;

Una palabra hubiera sido la calma con que se responde a un criado cuando acaba de decidirse su despido;

 

armadan sartzera igortzen den seme bati emaiten den musua, bi egunez baizik harekin samurtua izanez ezetsiko zizakolarik.

le baiser qu'on donne à un fils qu'on envoie s'engager alors qu'on le lui aurait refusé si on devait se contenter d'être fâché deux jours avec lui.

seme bati ematen zaion musuaren pareko, berau gudarako izen ematera doanean, muxu hori bera ukatu egingo zitzaiokeelarik, ordea, arazoaren konponbidea berarekin pare bat egunez haserre egotea balitz soilik.

the kiss one bestows on a son who is being packed off to enlist, which would have been denied him if it had merely been a matter of being angry with him for a few days.

el beso que se da a un hijo cuando se le manda sentar plaza, beso que se le hubiera negado si todo se redujera a una desavenencia de dos días.

el beso que se da a un hijo al que envíamos a alistarse, cuando se lo habríamos negado si uno debiera contentarse con estar enfadado con él dos días.

 

Baina aita entzun zuen han jantziak utzi berriak zituen ikuztegitik igaiten, eta, eginen zautan erasialdiaren baztertzeko, haserreak hausten zuen mintzo batekin erran zautan : « Hoa ihes, hoa ihes, aitak ikus ehaizan bederen ero bat iduri horrela igurikan ! »

Mais elle entendit mon père qui montait du cabinet de toilette où il était allé se déshabiller et pour éviter la scène qu'il me ferait, elle me dit d'une voix entrecoupée par la colère: «Sauve-toi, sauve-toi, qu'au moins ton père ne t'ait vu ainsi attendant comme un fou!»

Orduan, aita sumatu genuen, erantzi ondoren aldagelatik gorantz zetorrela, eta, hark paratuko zidàn iskanbila ekiditearren, suminak totelduriko ahots batez halaxe esan zidan amak: “hoa, alde egin ezak, gutxienez aitak ez hazala hórrela ikus, ero baten moduan hemen zain!”

But she heard my father coming from the dressing-room, where he had gone to take off his clothes, and, to avoid the 'scene' which he would make if he saw me, she said, in a voice half-stifled by her anger: "Run away at once. Don't let your father see you standing there like a crazy jane!"

Pero mamá oyó a mi padre subir del tocador, en donde estaba desnudándose, y para evitar el regaño que me echaría, me dijo con voz entrecortada por la cólera: «Anda, corre; por lo menos, que no te vea aquí tu padre esperando como un tonto».

Pero ella oyó a mi padre que subía del cuarto de aseo, adonde había ido a desvestirse, y, para evitar la escena que él habría de hacerme, me dijo con voz entrecortada por la cólera: “¡Escapa, escapa, por lo menos que tu padre no te vea así, esperando como un loco!”

 

Baina errepikatzen naukon : « Gauon erraitera zaugi », laztan aitaren ezkoargiaren leinurua ikusiz jadanik harresian goiti ari, baina ere haren hurbiltzeaz baliatuz eta ustez amak, ez erraiten jarraikitzen baldin bazuen aitak oraino hor ediren nindezan ez nahiz, erranen zautala : « Sar hadi gambaran, ethorriko niz. »

Mais je lui répétais: «Viens me dire bonsoir», terrifié en voyant que le reflet de la bougie de mon père s'élevait déjà sur le mur, mais aussi usant de son approche comme d'un moyen de chantage et espérant que maman, pour éviter que mon père me trouvât encore là si elle continuait à refuser, allait me dire: «Rentre dans ta chambre, je vais venir.»

Baina nik orduan: “Zatoz niri gabon ematera”, izu-laborritan aitaren kriseiluaren isla dagoeneko horman gero eta gorago ikusten nuelako, baina haren hurbiltzea xantaia modura ere erabiliz, eta amak, ezezkoan tematuz gero aitak han aurkituko ninduelako beldurrez, zera esango zidalakoan: “Hoa, ba, gelara, gero joango nauk ni”.

But I begged her again to "Come and say good night to me!" terrified as I saw the light from my father's candle already creeping up the wall, but also making use of his approach as a means of blackmail, in the hope that my mother, not wishing him to find me there, as find me he must if she continued to hold out, would give in to me, and say: "Go back to your room. I will come."

Pero yo seguía diciéndole: «Ven a la alcoba a darme un beso», aterrorizado al ver cómo subía por la pared el reflejo de la bujía de mi padre, pero utilizando su inminente aparición como un medio de intimidación, en la esperanza de que mamá, para que mi padre no me encontrara allí si ella seguía negándose, me dijera: «Vuelve a tu cuarto, que yo iré».

Mas yo le repetía. “Ven a darme las buenas noches”, aterrorizado viendo que el reflejo de la vela de mi padre ya se elevaba sobre la pared, pero utilizando también su proximidad como un medio de chantaje y esperando que mamá, para evitar que mi padre me encontrase todavía allí si ella seguía negándose, me dijese: “Vuelve a tu cuarto, enseguida voy”.

 

Berantegi zen, aita aitzinean ginuen.

Il était trop tard, mon père était devant nous.

Beranduegi zen ordea, hantxe genuen aita gure aurrean.

Too late: my father was upon us.

Pero ya era tarde. Mi padre estaba allí, delante de nosotros.

Era demasiado tarde, mi padre estaba delante de nosotros.

 

Nahigabean, nehork entzun etzituen hitz hauk murmurikatu nituen : « Galdua niz ! »

Sans le vouloir, je murmurai ces mots que personne n'entendit: «Je suis perdu!»

Nahi gabe, hitzok murmurikatu nituen, inork aditu ez bazituen ere: “Nireak egin dik!”

Instinctively I murmured, though no one heard me, "I am done for!"

Murmuré sin querer estas palabras, que no oyó nadie: «Estoy perdido».

Sin querer, murmuré estas palabras que nadie oyó: “¡Estoy perdido!”

 

Amak oharr-arazi zuen zenbait dembora hartan ontsa gutiago trixte iduri zuela alta. «Bekanago badagi ere osoki aitak bezala duen jestu hori, begiak xukatuz eta eskua bekokira emanez. Nik uste dut azkenean emazte hori eztuela gehiago maite. – Baina segurki eztu gehiago maite, ihardetsi zuen aitatxik. Haren ganik eskutitz bat ukana dut gai hortaz duela aspaldi, nahi zuenaren egitetik lehian zaindu bainiz, eta ezpaitu bere emaztearendako zituen sendimenduez dudarik batere uzten, maitasunezkoez bederen. He bada ! ikusten duzue, Astiko arnoaz eztuzue eskertu », gaineratu zuen aitatxik bere bi goinatetara itzuliz. « Nola, ez eskertu ? uste dut, artetik erraiteko, hori aski polliki itzuli daukotala ere », ihardetsi zuen Flora izabak. « Ba, biziki ontsa antolatu dun : miretsi haut, erran zuen Zelina izabak. – Baina hi, biziki ontsa izan hiz ere. – Bai, aski burgoi nindunan auzo maitagarriezko erranaldiaz. – Nola, eskertzea hori duzue! egin zuen aitatxik. Entzun dut bada, baina debruaz Zuanendako zela uste ukan badut. Jeus eztuela hartu segur izan zitezkete. – Baina bada, Zuan ezta zozoa, estimatu duela segur niz. Enezakokeen alta erran zenbat botoila zen eta arnoaren saria zer ! » Aita eta ama bakarrik gelditu ziren, eta ephe batez jarri ; gero aitak erran zuen : « He bada ! nahi baduzu, etzatera iganen gira. – Nahi duzun bezala, ezpadut ere logale izpirik ; ezta alta kafearekilako hormaki hoin arina atzarririk atxiki ahal nuena ; baina argia ikusten dut sukaldean eta Françoise gaizoak igurikatu nuenaz geroz, gerruntzetakoa laxa dezatan galdatuko daukot zu jantzien uztera joanen ziren artean. » Eta amak ideki zuen mailaldera bazeman sargiako athe sareduna. Berehala, entzun nuen lehioaren hesten. Harrabotsik gabe artebidera joan nintzan ; bihotzak hain azkar joiten zautan nun ibiltzea neke baitzizatan, baina etzuen bederen antsiaz joiten, baina laztaz eta bozkarioz. Mailalde-etxean ikusi nuen amaren ezkoak bazigorran argia ; gero ama bera, jauzian abiatu nintzan. Lehenbiziko zekundan, ustegabeturik so egin zautan, zer gertatzen zen ezin hartuz. Gero haren aurpegia haserre itxura batera iztuli zen, hitz bat ere etzautan erraiten, eta alabaina hori baino biziki gutiagoko etzautaten egun andana batez hitzik erraiten. Amak hitz bat erran balaut, horrek berriz mintzatzen ahal zizatala erran nahiko zuen eta behar bada oraino izigarriago iduriko zizatan, moldatzen ariko zen zigorraren larritasunaren ondoan, ixila, gaitzitzea haurkeria batzu izanen zirelako seinale bat bezala. Elhe bat, haizatuko dela deliberatu den sehi bati ihardesten zaukon gogo berdintasuna izanen zen ; armadan sartzera igortzen den seme bati emaiten den musua, bi egunez baizik harekin samurtua izanez ezetsiko zizakolarik. Baina aita entzun zuen han jantziak utzi berriak zituen ikuztegitik igaiten, eta, eginen zautan erasialdiaren baztertzeko, haserreak hausten zuen mintzo batekin erran zautan : « Hoa ihes, hoa ihes, aitak ikus ehaizan bederen ero bat iduri horrela igurikan ! » Baina errepikatzen naukon : « Gauon erraitera zaugi », laztan aitaren ezkoargiaren leinurua ikusiz jadanik harresian goiti ari, baina ere haren hurbiltzeaz baliatuz eta ustez amak, ez erraiten jarraikitzen baldin bazuen aitak oraino hor ediren nindezan ez nahiz, erranen zautala : « Sar hadi gambaran, ethorriko niz. » Berantegi zen, aita aitzinean ginuen. Nahigabean, nehork entzun etzituen hitz hauk murmurikatu nituen : « Galdua niz ! »

Ma mère fit remarquer qu'il avait pourtant l'air bien moins triste depuis quelque temps. «Il fait aussi moins souvent ce geste qu'il a tout à fait comme son père de s'essuyer les yeux et de se passer la main sur le front. Moi je crois qu'au fond il n'aime plus cette femme.» «Mais naturellement il ne l'aime plus, répondit mon grand-père. J'ai reçu de lui il y a déjà longtemps une lettre à ce sujet, à laquelle je me suis empressé de ne pas me conformer, et qui ne laisse aucun doute sur ses sentiments au moins d'amour, pour sa femme. Hé bien! vous voyez, vous ne l'avez pas remercié pour l'Asti», ajouta mon grand-père en se tournant vers ses deux belles-sœurs. «Comment, nous ne l'avons pas remercié? je crois, entre nous, que je lui ai même tourné cela assez délicatement», répondit ma tante Flora. «Oui, tu as très bien arrangé cela: je t'ai admirée», dit ma tante Céline. «Mais toi tu as été très bien aussi.» «Oui j'étais assez fière de ma phrase sur les voisins aimables.» «Comment, c'est cela que vous appelez remercier! s'écria mon grand-père. J'ai bien entendu cela, mais du diable si j'ai cru que c'était pour Swann. Vous pouvez être sûres qu'il n'a rien compris.» «Mais voyons, Swann n'est pas bête, je suis certaine qu'il a apprécié. Je ne pouvais cependant pas lui dire le nombre de bouteilles et le prix du vin!»"Mon père et ma mère restèrent seuls, et s'assirent un instant; puis mon père dit: «Hé bien! si tu veux, nous allons monter nous coucher.» «Si tu veux, mon ami, bien que je n'aie pas l'ombre de sommeil; ce n'est pas cette glace au café si anodine qui a pu pourtant me tenir si éveillée; mais j'aperçois de la lumière dans l'office et puisque la pauvre Françoise m'a attendue, je vais lui demander de dégrafer mon corsage pendant que tu vas te déshabiller.» "Et ma mère ouvrit la porte treillagée du vestibule qui donnait sur l'escalier. Bientôt, je l'entendis qui montait fermer sa fenêtre. J'allai sans bruit dans le couloir; mon cœur battait si fort que j'avais de la peine à avancer, mais du moins il ne battait plus d'anxiété, mais d'épouvante et de joie. Je vis dans la cage de l'escalier la lumière projetée par la bougie de maman. Puis je la vis elle-même; je m'élançai. À la première seconde, elle me regarda avec étonnement, ne comprenant pas ce qui était arrivé. Puis sa figure prit une expression de colère, elle ne me disait même pas un mot, et en effet pour bien moins que cela on ne m'adressait plus la parole pendant plusieurs jours. Si maman m'avait dit un mot, ç'aurait été admettre qu'on pouvait me reparler et d'ailleurs cela peut-être m'eût paru plus terrible encore, comme un signe que devant la gravité du châtiment qui allait se préparer, le silence, la brouille, eussent été puérils. Une parole c'eût été le calme avec lequel on répond à un domestique quand on vient de décider de le renvoyer; le baiser qu'on donne à un fils qu'on envoie s'engager alors qu'on le lui aurait refusé si on devait se contenter d'être fâché deux jours avec lui. Mais elle entendit mon père qui montait du cabinet de toilette où il était allé se déshabiller et pour éviter la scène qu'il me ferait, elle me dit d'une voix entrecoupée par la colère: «Sauve-toi, sauve-toi, qu'au moins ton père ne t'ait vu ainsi attendant comme un fou!» Mais je lui répétais: «Viens me dire bonsoir», terrifié en voyant que le reflet de la bougie de mon père s'élevait déjà sur le mur, mais aussi usant de son approche comme d'un moyen de chantage et espérant que maman, pour éviter que mon père me trouvât encore là si elle continuait à refuser, allait me dire: «Rentre dans ta chambre, je vais venir.» Il était trop tard, mon père était devant nous. Sans le vouloir, je murmurai ces mots que personne n'entendit: «Je suis perdu!»

Amak ohartarazi zuen, alabaina, itxura alaixeagoa-edo sumatua ziola azken bolada hartan, aspaldiko partez. “Ez du hain maíz egiten bere aita zenaren berdin-berdineko keinu hori, begiak xukatu eta eskua bekokitik pasatzearena. Nik uste dut, azken batean, ez duela maite emakume hori”. “Jakina ez duela maite ! –aitonak erantzun-. Badaukat nik berorren gutun bat, aspaldikoa, horretaz diharduena; ez nion jaramon handiegirik egin, baina garbi uzten du, nolanahi ere, zeintzuk diren bere emaztearenganako dituen sentimenduak, amodioaren aldetik behinik behin. Eta horra ! Ikusten ?, ez diozue eskerrik eman Asti-arengatik” gaineratu zuen aitonak, bere bi koinatenganantz jiratuz. « Nola ez diogula eskerrik eman ? Nik uste dut nahiko modu delikatuan adierazi diodala” izeba Florak erantzun. “Bai, oso ongi moldatu haiz : miretsi haut” izeba Célinek ostera. “Hi ere oso ongi aritu haiz, bada”. « Bai, bizilagun atseginei buruz esan dudana ez zegonan batere gaizki, harro nagon”. Nola baina! Horri deitzen al diozue zuek eskerrak ematea? –aitonak oihuka -. Entzun dut zuen zerako zer hori, baina deabruak naramala Swannentzat esandakotzat hartu badut! Zaudete lasai, ez baitu tutik ere ulertu, seguru!” “Bai zera! Swann ez da batere ergela, ziur naiz aintzakotzat hartu duela. Ezin aipatuko nion, horratik, botila-kopururik eta ardoaren preziorik! ”. Aita eta ama bakarrik gelditu ziren, eta hantxe bertan eseri; aitak, handik pixka batera: “Tira, ba. Nahi dunanean, goazeman lotara”. “Bai, hala nahi baduk, adiskide, baina logale izpirik ere ez diat; kafe-izozki txatxu horren eragina, nik uste, gezurra zirudik; horra baina, argia zagok sukalde ondoan, Françoise gaixoa dikek noski nire zain gelditua, banoak berarengana, ea laguntzen didan gerruntze hau askatzen, hi eranzten haizen bitartean.” Eta amak eskailera-oinera zeramàn ezkaratzeko ate saretaduna ireki zuen. Berehala, bere leihoa ixtera igotzen sumatu nuen. Zaratarik gabe irten nintzen korridorera; hain bortizki zeraunstan bihotzak taupadaka, non ozta-ozta egin bainezakeen urratisk, baina gutxienez ez zen larritasunez ari nire bihotz hori, izialduraz eta bozkarioz baizik. Eskailera-hutsunean amaren kriseiluari zeriòn argia ikusi nuen. Gero ama bera; eta berarengana jo nuen brau. Behingoan, harriduraz begiratu zidan, zer gertatzen zen ulertu ezinik. Gero, sumindu zitzaion begitartea, eta txintik ere ez zidan esan: ez baitzen harritzekoa, askoz ere arrazoi hutsalagoengatik ukatua zitzaidan-eta makina bat aldiz hitza hainbat egunetarako. Amak hitz egin izan balit, nirekin berriro mintzatzea oraindik zilegi zela onartzearen sinale izango zatekeen, eta hori beharbada are izugarriagoa irudituko zitzaidakeen, hots, gainera zetorkidàn zigor gogorraren aurrean, larderiaz mintzatu beharra zegoela adieraziko zukeena, isiltasunak nahiz haserreak umekeria huts gisa alde batera utzirik. Amaren hitz bat, orduan, morroi bati, barau etxetik iraiztea jadanik erabakita dagoenean, adierazi ohi zaion patxadaren agergarri zatekeen; seme bati ematen zaion musuaren pareko, berau gudarako izen ematera doanean, muxu hori bera ukatu egingo zitzaiokeelarik, ordea, arazoaren konponbidea berarekin pare bat egunez haserre egotea balitz soilik. Orduan, aita sumatu genuen, erantzi ondoren aldagelatik gorantz zetorrela, eta, hark paratuko zidàn iskanbila ekiditearren, suminak totelduriko ahots batez halaxe esan zidan amak: “hoa, alde egin ezak, gutxienez aitak ez hazala hórrela ikus, ero baten moduan hemen zain!” Baina nik orduan: “Zatoz niri gabon ematera”, izu-laborritan aitaren kriseiluaren isla dagoeneko horman gero eta gorago ikusten nuelako, baina haren hurbiltzea xantaia modura ere erabiliz, eta amak, ezezkoan tematuz gero aitak han aurkituko ninduelako beldurrez, zera esango zidalakoan: “Hoa, ba, gelara, gero joango nauk ni”. Beranduegi zen ordea, hantxe genuen aita gure aurrean. Nahi gabe, hitzok murmurikatu nituen, inork aditu ez bazituen ere: “Nireak egin dik!”

My mother observed that, in spite of this, he had looked much less unhappy of late. "And he doesn't nearly so often do that trick of his, so like his father, of wiping his eyes and passing his hand across his forehead. I think myself that in his heart of hearts he doesn't love his wife any more." "Why, of course he doesn't," answered my grandfather. "He wrote me a letter about it, ages ago, to which I took care to pay no attention, but it left no doubt as to his feelings, let alone his love for his wife. Hullo! you two; you never thanked him for the Asti!" he went on, turning to his sisters-in-law. "What! we never thanked him? I think, between you and me, that I put it to him quite neatly," replied my aunt Flora. "Yes, you managed it very well; I admired you for it," said my aunt Céline. "But you did it very prettily, too." "Yes; I liked my expression about 'nice neighbours.'" "What! Do you call that thanking him?" shouted my grandfather. "I heard that all right, but devil take me if I guessed it was meant for Swann. You may be quite sure he never noticed it." "Come, come; Swann is not a fool. I am positive he appreciated the compliment. You didn't expect me to tell him the number of bottles, or to guess what he paid for them. My father and mother were left alone and sat down for a moment; then my father said: "Well, shall we go up to bed?" "As you wish, dear, though I don't feel in the least like sleeping. I don't know why; it can't be the coffee-ice—it wasn't strong enough to keep me awake like this. But I see a light in the servants' hall: poor Françoise has been sitting up for me, so I will get her to unhook me while you go and undress. My mother opened the latticed door which led from the hall to the staircase. Presently I heard her coming upstairs to close her window. I went quietly into the passage; my heart was beating so violently that I could hardly move, but at least it was throbbing no longer with anxiety, but with terror and with joy. I saw in the well of the stair a light coming upwards, from Mamma's candle. Then I saw Mamma herself: I threw myself upon her. For an instant she looked at me in astonishment, not realising what could have happened. Then her face assumed an expression of anger. She said not a single word to me; and, for that matter, I used to go for days on end without being spoken to, for far less offences than this. A single word from Mamma would have been an admission that further intercourse with me was within the bounds of possibility, and that might perhaps have appeared to me more terrible still, as indicating that, with such a punishment as was in store for me, mere silence, and even anger, were relatively puerile. A word from her then would have implied the false calm in which one converses with a servant to whom one has just decided to give notice; the kiss one bestows on a son who is being packed off to enlist, which would have been denied him if it had merely been a matter of being angry with him for a few days. But she heard my father coming from the dressing-room, where he had gone to take off his clothes, and, to avoid the 'scene' which he would make if he saw me, she said, in a voice half-stifled by her anger: "Run away at once. Don't let your father see you standing there like a crazy jane!" But I begged her again to "Come and say good night to me!" terrified as I saw the light from my father's candle already creeping up the wall, but also making use of his approach as a means of blackmail, in the hope that my mother, not wishing him to find me there, as find me he must if she continued to hold out, would give in to me, and say: "Go back to your room. I will come." Too late: my father was upon us. Instinctively I murmured, though no one heard me, "I am done for!"

Mi madre nos hizo observar que, sin embargo, desde hacía algún tiempo no estaba tan tristón. «Y ya no hace tanto como antes el ademán ese de su padre de secarse los ojos y pasarse la mano por la frente. Yo creo que en el fondo ya no quiere a esa mujer.» «Claro que no la quiere .contestó mi abuelo.. Tuve ya hace tiempo una carta suya, que por lo pronto no me convenció y que no deja lugar a duda respecto a los sentimientos que abriga hacia su mujer, por lo menos al amor que le tenga. ¡Ah!, y ya he visto que no le habéis dado las gracias por el vino de Asti», añadió mi abuelo dirigiéndose a sus dos cuñadas. «¡Que no le hemos dado las gracias! ¡Ya lo creo! Y me parece, aquí para entre nosotros, que nos ha salido muy bien», contestó mi tía Flora. «Sí, te salió perfectamente; yo te admiré», dijo mi tía Celina. «Tú también se lo has dicho muy bien.» «Sí, la verdad es que estoy bastante contenta de mi frase sobre los vecinos amables.» «¿Y a eso lo llamáis dar las gracias? .exclamó mi abuelo.. Eso sí que lo he oído, pero ¿cómo me iba a figurar que se refería a Swann? Podéis estar seguras de que él no se ha enterado.» «¡Ya lo creo, Swann no es tonto, y no me cabe duda de que ha sabido apreciarlo! ¡No iba a decirle cuántas eran las botellas y lo que costaban! » Mis padres se quedaron solos, sentáronse un momento, y luego mi padre dijo: «Bueno, pues si tú quieres subiremos a acostamos». «Como quieras, aunque yo no tengo pizca de sueño. Y no será ese anodino helado de café el que me haya desvelado. Veo luz en la cocina, y ya que Francisca está levantada esperándome, voy a decirle que me desabroche el corsé mientras qué tú te desnudas.» Y mi madre abrió la puerta con celosía del vestíbulo, que daba a la escalera. La oí que subía a cerrar su ventana. Sin hacer ruido salí al pasillo; tan fuerte me latía el corazón, que me costaba trabajo andar; pero ya no me latía de ansiedad, sino de espanto y de alegría. Vi en el hueco de la escalera la luz que proyectaba la bujía de mamá. Por fin la vi a ella y eché a correr hacia sus brazos. En el primer momento me miró con asombro, sin darse cuenta de lo que pasaba. Luego, en su rostro se pintó una expresión de cólera; no me decía ni una palabra; en efecto, por cosas menos importantes que aquélla había estado sin dirigirme la palabra varios días. Si mamá me hubiera hablado, eso habría sido reconocer que se podía seguir hablando conmigo; y además me hubiese parecido aún más terrible cosa, como señal de que ante la gravedad del castigo que me esperaba, el silencio y el enfado eran pueriles. Una palabra hubiera sido la tranquilidad con que se contesta a un criado cuando ya está decidido el despedirlo; el beso que se da a un hijo cuando se le manda sentar plaza, beso que se le hubiera negado si todo se redujera a una desavenencia de dos días. Pero mamá oyó a mi padre subir del tocador, en donde estaba desnudándose, y para evitar el regaño que me echaría, me dijo con voz entrecortada por la cólera: «Anda, corre; por lo menos, que no te vea aquí tu padre esperando como un tonto». Pero yo seguía diciéndole: «Ven a la alcoba a darme un beso», aterrorizado al ver cómo subía por la pared el reflejo de la bujía de mi padre, pero utilizando su inminente aparición como un medio de intimidación, en la esperanza de que mamá, para que mi padre no me encontrara allí si ella seguía negándose, me dijera: «Vuelve a tu cuarto, que yo iré». Pero ya era tarde. Mi padre estaba allí, delante de nosotros. Murmuré sin querer estas palabras, que no oyó nadie: «Estoy perdido».

Mi madre advirtió que, desde hacía algún tiempo sin embargo, estaba mucho menos triste. “Ya no hace tanto como antes ese gesto de su padre de secarse los ojos y pasarse la mano por la frente. Creo que en el fondo ya no quiere a esa mujer. - Claro que ya no la quiere, respondió el abuelo. Hace tiempo recibí una carta suya sobre este asunto, con la que me apresuré a no estar conforme, y que no deja ninguna duda sobre sus sentimientos, al menos amorosos, hacia su mujer. Ah, y ya he visto que no le habéis dado las gracias por el Asti”, añadió mi abuelo volviéndose hacia sus dos cuñadas. “¿Que no le hemos dado las gracias? Entre nosotros te diré que, en mi opinión, se las hemos dado, e incluso con bastante delicadeza, replicó la tía Flora. - Sí, lo has hecho muy bien, hasta te he admirado por ello dijo tía Céline. – También tú has estado muy bien. – Sí, me he sentido bastante orgullosa de mi frase sobre los vecinos amables. - ¿Y a eso le llamáis vosotras dar las gracias?, exclamó el abuelo. Por supuesto que he oído eso, pero que el diablo me lleve si podía figurarme que se refería a Swann. Podéis estar seguras de que no se ha enterado. – Vaya que sí, Swann no es tonto, estoy segura de que ha sabido apreciarlo. ¡No iba a decirle el número de botellas y el precio del vino!” Mi padre y mi madre se quedaron solos y se sentaron un momento; luego mi padre dijo: “Bueno, si quieres subimos a acostarnos. - Como quieras, cariño, aunque no tengo ni pizca de sueño; y no es ese helado de café tan anodino el que me tiene tan despierta; Veo luz en el office y, dado que Françoise me ha esperado, voy a pedirle que me desabroche el corsé mientras tú vas quitándote la ropa”. Y mi madre abrió la puerta enrejada del vestíbulo que daba a la escalera. Enseguida la oí que subía a cerrar su ventana. Salí sin ruido al pasillo: el corazón me latía con tal fuerza con tal fuerza que me costaba avanzar, pero por lo menos ya no latía de ansiedad, sino de espanto y alegría. En el hueco de la escalera vi la luz proyectada por la vela de mamá. Luego la vi a ella, y eché a correr. En un primer momento, me miró asombrada, sin comprender lo que había pasado. Luego su rostró adquirió una expresión de cólera, ni siquiera me decía una palabra, y de hecho por mucho menos no me dirigían la palabra durante varios días. Si mamá me hubiera dicho algo, habría sido admitir que era posible seguir hablando conmigo, y además esa circunstancia acaso me hubiera parecido más terrible todavía, como señal de que, ante la señal del castigo que se preparaba, el silencio y el disgusto eran pueriles. Una palabra hubiera sido la calma con que se responde a un criado cuando acaba de decidirse su despido; el beso que se da a un hijo al que envíamos a alistarse, cunado se lo habríamos negado si uno debiera contentarse con estar enfadado con él dos días. Pero ella oyó a mi padre que subía del cuarto de aseo, adonde había ido a desvestirse, y, para evitar la escena que él habría de hacerme, me dijo con voz entrecortada por la cólera: “¡Escapa, escapa, por lo menos que tu padre no te vea así, esperando como un loco!” Mas yo le repetía. “Ven a darme las buenas noches”, aterrorizado viendo que el reflejo de la vela de mi padre ya se elevaba sobre la pared, pero utilizando también su proximidad como un medio de chantaje y esperando que mamá, para evitar que mi padre me encontrase todavía allí si ella seguía negándose, me dijese: “Vuelve a tu cuarto, enseguida voy”. Era demasiado tarde, mi padre estaba delante de nosotros. Sin querer, murmuré estas palabras que nadie oyó: “¡Estoy perdido!”

Pour être informé des derniers articles, inscrivez vous :